Sorgen överraskar ständigt
Det är trist att man inte ska få vara ledsen, sorgsen och nere utan att behöva bekymra sig om vardagliga ting som är nödvändiga. Tänk om man bara kunde få lämna över sig själv till någon annan som gör allting rätt och så kan jag bara få vara där jag är. Jag fick mitt lönespec idag och ingenting stämde. Min arbetsplats som jag skrivit ett långt brev till och skickat kopior på läkarintyg till hade ändå inte registrerat rätt. Jag blev alldeles matt av att prata med lönekontoret och det enda dom sa var att jag måste kontakta min chef. Efter att lönlöst ha jagat någon av cheferna föll jag ihop. Det är som om såna här uppgifter blir för stora nu. Jag grät och grät länge. Igår var det samma sak, jag försökte få tag i en kurator som skulle hjälpa till med beställningen av begravningen och hon var sjuk. På kyrkogården sa de att de måste ha det och det och det papperet. Jag visste inte alls vad det var för papper. Kuratorn skulle ju ta hand om det där. Det slutade också med att jag alldeles matt ringde min sambo på jobbet och grät.
I vanliga fall hade jag aldrig reagerat så här. Sorgen lägger ett lock på mig, jag fungerar inte som vanligt, jag vet det. Jag glömmer saker också. Saker som jag tänkt göra och som jag inte kommer ihåg förrän jag har gått och lagt mig igen. Och så ligger jag och förbannar mig själv för att jag inte kom ihåg.
Förutom allt det här har jag skottat uppfarten idag. Det har fallit enorma mängder snö. Jag gläds åt det vita men det var tungt att skotta. Ska åka till mina små underbara brorsöner i södra Sverige på torsdag. Synd att de inte har fått så här mycket snö. Hade gärna åkt lite pulka.
Ännu mera snö
Skrivet igår:
I natt sov jag som ett barn och märkte ingenting av snöstormen som ven runt knuten. Men lycklig var jag när jag vaknade och såg hur det yrde utanför. Jag har dock inte valt att gå utanför dörren ännu, så roligt tycker jag inte att det är med snöstorm.
Snö
Idag kom första riktiga snön, det är som om jag får ett helt nytt väsen när det händer. Inte minst så känns allt mindre ledsamt. I mellansverige är det inte självklart att det kommer snö numera, som det oftast gör i norrland där jag kommer ifrån ursprungligen. Min sambo säger att det var lika mycket snö här när han var liten som det var vid mitt barndomshem. Man undrar ju såklart hur det kan ändras så snabbt, trots att jag vet om växthuseffekt etc. Det är ju bara en 20-25 år sen.
Nu är nästan allt till begravningen ordnat. Jag fick tag i en präst häromdagen, en kvinnlig trevlig sådan. Hon kommer hem till oss på onsdag för att ta reda på hur vi vill att ceremonin ska gå till. Ett mysigt kapell är bokat och minneslund är bestämd. Lillebror ska spela gitarr och sjunga "Tears in heaven". Det vi har kvar är att bestämma resten av musiken och psalmerna samt blommor till kistan. Det har varit en jobbig process. Bara att ringa samtal till kyrkogård, församling och patolog har tagit jättemycket kraft. Jag har klarat ett samtal om dagen och sen har jag varit helt slut. Sorgen gör mig trött. Jag skulle också vilja sätta in en dödsannons i lokaltidningen hemma i norrland. Mest för min egen skull, så att jag får hennes namn på pränt och så att jag kan förstå att jag ska begrava min dotter. Jag får se om jag orkar ta tag i det. Det är mycket med det också. En personlig dikt, symbolisk bild m.m.
På ett sätt är det svårt att förstå att hon är mitt barn. Jag har nog inte tagit in helheten ännu. Jag var hos min underbara psykoterapeut igår. Jag har gått hos henne från och till under min utbildning. Jag tycker att det är väsentligt att göra det när man ska jobba med människor på det sätt som jag gör och vill göra. Det är viktigt att förstå hur det är att sitta i stolen mittemot om man själv ska kunna vara ett stöd för andra. I alla fall så pratade vi igår om nästa barn. Min sambo vill att vi ska vänta med att försöka igen. Han vill ha ett vårbarn och det vill jag också egentligen. Men jag pendlar så mycket i mina känslor. Min kropp skriker efter att få ta hand om ett barn medan jag mentalt inte alls är redo för ett nytt barn. Tänk om jag inte kan ta till mig det. Det kanske bara är min flicka jag ser. Min terapeut säger att jag behöver ett mellanrum, att jag behöver stå emot instinkten och bara vara i det som är nu. Hon har helt rätt, jag vet det, men det är tufft när så många runtom får barn just nu. Det är rena baby-boomen och jag får inte vara med...
Jag har ett änglabarn
Jag trodde aldrig att det skulle bli så här för mig när jag väntade mitt första barn. Hela mitt liv har jag byggt upp förväntningarna inför det som jag ansåg skulle bli min lyckligaste tid, nämligen det att få barn. Min sambo och jag bestämde oss i april i år för att vi ville bli föräldrar. Att det var dags.
Med hjälp av ägglossningsstickor fick vi veta att det hela skulle inledas i slutet av maj och det lyckades direkt! Vi var helt överväldigade och vansinnigt lyckliga. Under hela graviditeten mådde jag oförskämt bra. Visst mådde jag väl inte toppen runt vecka 7-9 och tandborstning slutade ofta i kräkningar, men vad gjorde det? Jag skulle ju bli mamma.
Helgen den 18-19 oktober var min mage inte direkt osynlig längre. Jag var i vecka 23 och mitt lilla skrutt sparkade som bara den. Men så på måndan blev det dödstyst. Jag kände inte en spark på hela dan och började oroa mig lite smått. Jag väntade febrilt på minsta rörelse. Inte nog med det var det otroligt stressigt på jobbet och jag tänkte att min lilla tjej nog reagerade på att mammas kropp stressade. På tisdagen hade jag fortfarande inte känt nåt och på morgonen bröt jag ihop på jobbet. Främst trodde jag att jag reagerade på stressen och en kollega puttade in mig i vilorummet när tårarna bröt fram. Efteråt kändes det lite bättre och min sambo sa att vår lilla flicka säkert hade en viloperiod just nu. Vi hade ju tid hos barnmorskan på onsdag morgon så vi bestämde oss för att vänta tills vi var där.
På onsdagsmorgonen började barnmorskan lugna mig direkt med att barn blir lugnare i vecka 24 och att de då ofta lägger sig vid ryggraden. Jag började andas ut och kände mig lite lugnad. Sen skulle vi lyssna på hjärtljuden för att lugna mig ännu mer. Barnmorskan drog den där jäkla apparaten fram och tillbaka men det hördes ingenting. Hon påstod att hon hörde något men att hon ville få det tydligt för min skull. Till slut gav hon upp och sa att vi ska nog göra ett ultraljud så att ni får se henne ordentligt. Läkaren i rummet bredvid hittade inga hjärtslag fast han skyllde på gammal UL-apparat. Jag såg på barnmorskan att det var något som inte alls var som det skulle och fick panik.
På sjukhuset konstaterade två läkare vid ultraljudsapparaten att det som jag nu misstänkte var sant. Det fanns inga hjärtslag i min mage. Vår dotter levde inte längre.
Vi fick åka hem och landa i vår "nya" situation. Hela torsdagen grät vi och höll om varandra. På fredagen sattes jag igång och ut kom en mycket liten tjej på 465 gram. Hon var världens finaste. Vi kunde se att hon var vår och allt blev så verkligt. Det kändes och känns fortfarande efter nästan en månad fruktansvärt att hon inte levde och kunde följa med oss hem. Vi hade henne hos oss så mycket vi ville under den helgen som vi var på sjukhuset och sista dagen bäddade vi ner henne i den minsta kista som jag har sett.
Man vet inte varför hon dog och det tycker jag känns jobbigt. Min sambo tar det faktumet lättare än jag. Det kanske inte hade varit bättre för oss att veta, jag vet inte. Nu handlar allt om att hitta tillbaka till vardagen. Det är svårt. Kanske skrivandet kan få mig att lätta något.