Jag har ett änglabarn
Jag trodde aldrig att det skulle bli så här för mig när jag väntade mitt första barn. Hela mitt liv har jag byggt upp förväntningarna inför det som jag ansåg skulle bli min lyckligaste tid, nämligen det att få barn. Min sambo och jag bestämde oss i april i år för att vi ville bli föräldrar. Att det var dags.
Med hjälp av ägglossningsstickor fick vi veta att det hela skulle inledas i slutet av maj och det lyckades direkt! Vi var helt överväldigade och vansinnigt lyckliga. Under hela graviditeten mådde jag oförskämt bra. Visst mådde jag väl inte toppen runt vecka 7-9 och tandborstning slutade ofta i kräkningar, men vad gjorde det? Jag skulle ju bli mamma.
Helgen den 18-19 oktober var min mage inte direkt osynlig längre. Jag var i vecka 23 och mitt lilla skrutt sparkade som bara den. Men så på måndan blev det dödstyst. Jag kände inte en spark på hela dan och började oroa mig lite smått. Jag väntade febrilt på minsta rörelse. Inte nog med det var det otroligt stressigt på jobbet och jag tänkte att min lilla tjej nog reagerade på att mammas kropp stressade. På tisdagen hade jag fortfarande inte känt nåt och på morgonen bröt jag ihop på jobbet. Främst trodde jag att jag reagerade på stressen och en kollega puttade in mig i vilorummet när tårarna bröt fram. Efteråt kändes det lite bättre och min sambo sa att vår lilla flicka säkert hade en viloperiod just nu. Vi hade ju tid hos barnmorskan på onsdag morgon så vi bestämde oss för att vänta tills vi var där.
På onsdagsmorgonen började barnmorskan lugna mig direkt med att barn blir lugnare i vecka 24 och att de då ofta lägger sig vid ryggraden. Jag började andas ut och kände mig lite lugnad. Sen skulle vi lyssna på hjärtljuden för att lugna mig ännu mer. Barnmorskan drog den där jäkla apparaten fram och tillbaka men det hördes ingenting. Hon påstod att hon hörde något men att hon ville få det tydligt för min skull. Till slut gav hon upp och sa att vi ska nog göra ett ultraljud så att ni får se henne ordentligt. Läkaren i rummet bredvid hittade inga hjärtslag fast han skyllde på gammal UL-apparat. Jag såg på barnmorskan att det var något som inte alls var som det skulle och fick panik.
På sjukhuset konstaterade två läkare vid ultraljudsapparaten att det som jag nu misstänkte var sant. Det fanns inga hjärtslag i min mage. Vår dotter levde inte längre.
Vi fick åka hem och landa i vår "nya" situation. Hela torsdagen grät vi och höll om varandra. På fredagen sattes jag igång och ut kom en mycket liten tjej på 465 gram. Hon var världens finaste. Vi kunde se att hon var vår och allt blev så verkligt. Det kändes och känns fortfarande efter nästan en månad fruktansvärt att hon inte levde och kunde följa med oss hem. Vi hade henne hos oss så mycket vi ville under den helgen som vi var på sjukhuset och sista dagen bäddade vi ner henne i den minsta kista som jag har sett.
Man vet inte varför hon dog och det tycker jag känns jobbigt. Min sambo tar det faktumet lättare än jag. Det kanske inte hade varit bättre för oss att veta, jag vet inte. Nu handlar allt om att hitta tillbaka till vardagen. Det är svårt. Kanske skrivandet kan få mig att lätta något.