Snö
Idag kom första riktiga snön, det är som om jag får ett helt nytt väsen när det händer. Inte minst så känns allt mindre ledsamt. I mellansverige är det inte självklart att det kommer snö numera, som det oftast gör i norrland där jag kommer ifrån ursprungligen. Min sambo säger att det var lika mycket snö här när han var liten som det var vid mitt barndomshem. Man undrar ju såklart hur det kan ändras så snabbt, trots att jag vet om växthuseffekt etc. Det är ju bara en 20-25 år sen.
Nu är nästan allt till begravningen ordnat. Jag fick tag i en präst häromdagen, en kvinnlig trevlig sådan. Hon kommer hem till oss på onsdag för att ta reda på hur vi vill att ceremonin ska gå till. Ett mysigt kapell är bokat och minneslund är bestämd. Lillebror ska spela gitarr och sjunga "Tears in heaven". Det vi har kvar är att bestämma resten av musiken och psalmerna samt blommor till kistan. Det har varit en jobbig process. Bara att ringa samtal till kyrkogård, församling och patolog har tagit jättemycket kraft. Jag har klarat ett samtal om dagen och sen har jag varit helt slut. Sorgen gör mig trött. Jag skulle också vilja sätta in en dödsannons i lokaltidningen hemma i norrland. Mest för min egen skull, så att jag får hennes namn på pränt och så att jag kan förstå att jag ska begrava min dotter. Jag får se om jag orkar ta tag i det. Det är mycket med det också. En personlig dikt, symbolisk bild m.m.
På ett sätt är det svårt att förstå att hon är mitt barn. Jag har nog inte tagit in helheten ännu. Jag var hos min underbara psykoterapeut igår. Jag har gått hos henne från och till under min utbildning. Jag tycker att det är väsentligt att göra det när man ska jobba med människor på det sätt som jag gör och vill göra. Det är viktigt att förstå hur det är att sitta i stolen mittemot om man själv ska kunna vara ett stöd för andra. I alla fall så pratade vi igår om nästa barn. Min sambo vill att vi ska vänta med att försöka igen. Han vill ha ett vårbarn och det vill jag också egentligen. Men jag pendlar så mycket i mina känslor. Min kropp skriker efter att få ta hand om ett barn medan jag mentalt inte alls är redo för ett nytt barn. Tänk om jag inte kan ta till mig det. Det kanske bara är min flicka jag ser. Min terapeut säger att jag behöver ett mellanrum, att jag behöver stå emot instinkten och bara vara i det som är nu. Hon har helt rätt, jag vet det, men det är tufft när så många runtom får barn just nu. Det är rena baby-boomen och jag får inte vara med...