det verkliga livet

...ju alltid. I alla fall så har jag så mycket på jobbet nu så jag hinner inte tänka på annat. Begravning på fredag, men sen reser vi nästa onsdag. Längtar så efter shopping och sol. Berättar mer snart. :)

Jag har funderat en del de senaste dagarna när jag har legat hemma i magsjukaliknande influensa som jag fick med mig från Sundsvall. Verkar som det sprider sig snabbt där (dock med inkubationstid på upp till en vecka) om ni inte har fått det ni där uppe.

I alla fall... Jag har funderat på varför en olycka sällan kommer ensam. Jag tycker att det alltid blir så här. Först händer nånting som tumlar om allihop och sen händer en sak till och en sak till. Sen börjar det kännas ok och man ser framåt igen, då händer nånting mer. För mig och T har det varit ett minst sagt jobbigt halvår, men jag fick hopp så småningom och jag har mått väldigt bra emellanåt. Jag har ju tänkt på det som jag skrev för två veckor sen, att vi har det ju bra i alla fall. Det kunde ha varit värre. Och så är det ju nu också, det kunde ha varit MYCKET värre. Min mormor var 89 år och hade levt ett långt liv och egentligen vet man ju att det ska hända en dag att hon lämnar oss. Ändå har jag så svårt att acceptera det. Min fina mormor skulle finnas för mig alltid. Hon har ju alltid funnits där.

Efter att vår dotter dog så chockartat så fick vi veta samma dag som hennes begravning att nånting var fel med T:s mamma. Vi vet ännu inte hur det blir med det, men det ser ok ut nu. Det var dock ännu en börda för oss och nu har jag ramlat ner i hålet igen. Jag känner mig helt matt efter magsjukan, men jag känner mig helt tom i själen också. Vill ingenting, orkar ingenting, stressar upp mig över jobbet som jag inte vill till. Om tre veckor ska vi åka utomlands för att fira mammas 60-årsdag. Jag hoppas att det kommer att lyfta oss allihop. Vi ska ha mormors begravning innan vi åker så att vi har det bakom oss då. Begravningen ja...mycket med den också. Jag har hjälpt till så mycket jag har kunnat från min sjuksäng.

Om jag då ska komma tillbaka till mina tankar. Är det kanske så att man får allting dumpat i knät på samma gång för att det ska bli bättre sen? Om alla olyckor händer samtidigt då är man ju ändå redan inne i den tunga svängen och kan bearbeta det samtidigt. Jag hoppas ju verkligen att det är nog nu. Det känns som om jag har gått igenom nog för flera år framåt det här senaste halvåret. En relation kan nog inte prövas hur många gånger som helst inom en kort tid heller. Det är klart att T tycker att det är jobbigt när jag ligger och gråter nu igen. Han vill ju så gärna att vi ska få ha det bra nu och att vi ska kunna se framåt. Förhoppningsvis blir det så snart.

Igår tog vi vår sista detoxdrink. Det var inte alls så jobbigt att dricka sand på slutet eftersom jag hade börjat vänja mig. Vi känner oss piggare och jag har fått flera kommentarer om att jag ser så fräsch ut. Det är ju alltid trevligt att höra. :) Vi har också konstaterat att vi inte har känt oss så uppblåsta i magarna under den här perioden. Det är helt klart att detoxen har gjort något med matsmältningssystemet. Nu är det bara att hoppas att det håller i sig. Vi har fått igång flera av våra kollegor på detox också. Ska bli kul att se hur dom tycker att det är.

...för alla fina kommentarer. Jag blir varm inombords. :) Kram

T och jag pratade om det häromdan att vi har det bra. Jag känner mig stabil, det går bra på jobbet, jag ska få högre lön, vi ska på en jättefin resa snart, vi bor bra och har det bra tillsammans. Jag tänker på vår dotter varje dag, men det är så mycket lättare tankar nu. Jag har bestämt mig för att jag ska tillåta mig själv att må bra. Inte ha dåligt samvete för att jag inte sörjer på samma sätt längre. Jag har också en känsla av att hon kommer tillbaka till mig på något sätt. Svårt att förklara, men jag har en viss ödestro. Om hon hade fötts och allt gått bra så hade resten av mitt liv sett ut på ett helt annat sätt än det kommer att göra nu. Det mesta sker av en anledning och jag tror att dom flesta av oss vid något tillfälle har känt att det har hänt något oförklarligt. Som när jag träffade T. Det var alldeles innan stängning på en mycket liten bar. Ingen av oss minns vem som tog kontakt med den andra, helt plötsligt stod vi bara där. Och så bra det blev, till slut... :) Vår dotter skulle inte komma nu, så är det bara. Att vi planerade att hon skulle göra det säger inte att det var rätt tid. De barn som kommer att komma till oss är helt andra barn än de barn som skulle ha kommit om vår dotter fått födas till ett liv. Det är dom barnen som ska komma och det kanske var viktigare för vår värld att dom barnen kommer istället.

Jag skulle kunna göra mig själv till ett offer. Jag skulle kunna låta hela min identitet uppfyllas av att jag har ett änglabarn och få alla att tycka synd om mig. Jag lever nära en sådan person, som under längre tider vill berätta för alla vilket offer den personen är. Jag ser hur det förstör relationer och hur svart världen blir för den personen. Jag vill inte leva så. Jag väljer att vara en änglamamma som med stolthet kan säga att jag har ett änglabarn. Min ängladotter har lärt mig massor om livet. Man blir ju ödmjukare till saker och ting när man tvingas att genomgå jobbiga saker. Trots att det bara har gått 4 månader så vet jag att det är så. Jag har förändrats, T har förändrats. Mångas existens har rubbats i grunden. Man tror inte att det här kan hända, men det gör det ibland och vi tar nog saker för givna lite för ofta. Någon kanske tänker nu, att visst, så tänker hon nu ja, om någon månad är hon väl nere på botten igen, hon är ju helt klart i förnekande. Och ja, det kanske är så, men då får det vara så. Jag tar livet som det kommer nu. Så här känns det just nu och jag hoppas att jag har hittat ett sätt som är bra. För mig.