Sorg nummer två

Natten till idag låg jag och höll om min mormor när hon tog sina allra sista andetag. Det har varit två turbulenta dygn för mig. När jag var på väg hem från jobbet i onsdags eftermiddag ringde sjuksköterskan på det äldreboende som min mormor har bott på och berättade att mormor inte hade lång tid kvar. Jag började gråta på tunnelbanan eftersom jag var så oförberedd på att få det samtalet. Jag visste att den vinterkräksjuka som härjat på mormors boende hade slagit ut henne, men jag trodde att hon skulle repa sig eftersom hon alltid har haft sådan livskraft. Jag stressade dock hem, packade en väska samtidigt som jag köpte tågbiljett till Sundsvall och sen ringde jag en taxi för att hinna med tåget som gick en timme senare. Jag for direkt till äldreboendet och sedan har jag varit där tills i morse. Mamma var helt färdig och behövde vila så jag var själv hos mormor när det till slut var över. Det var otroligt plågsamt att höra hur hon på slutet försökte få luft men inte hade kraft nog.

Mormor bodde i samma hus som oss när jag var barn och har varit en stor trygghet i mitt liv eftersom min pappa gick bort alldeles för tidigt i livet. Jag kommer att sakna hennes värme och villkorslösa kärlek så oerhört. Hon var inte riktigt samma person på slutet, halvsides förlamad och rullstolsbunden. Men hennes väsen och leenden visade mig att hon fanns där inne och att hon älskade mig. Det känns väldigt tomt nu, jag är helt uttömd på känslor, tårar och ork. En stor sorg för mig är att hon inte kommer att få se mina barn. Jag ville verkligen att hon skulle få dela den glädjen med mig. Det är klart att tankarna på vår dotter kommer upp. Om hon hade fötts så hade mormor i alla fall fått se och hålla henne, men så blev det inte och det kommer jag nog att sörja i resten av mitt liv. Det är väl ödets ironi. Vi hade pratat om det och hon lovade mig att leva tills att jag i alla fall fick mitt första barn. På sätt och vis kan man väl säga att hon gjorde allt hon kunde för att uppfylla det löftet.


Kommentarer
Postat av: anna

Jag beklagar verkligen...



Åh den sista meningen, den gick rakt in i hjärtat!



det är ju så jag måste tänka när jag blir ledsen och rädd för att farmor ej kommer leva och få uppleva sitt (levande) barnbarn...Att hon skall gå bort innan jag är gravid igen.



tack!



<3


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback