Att drabbas
Jag har funderat en del de senaste dagarna när jag har legat hemma i magsjukaliknande influensa som jag fick med mig från Sundsvall. Verkar som det sprider sig snabbt där (dock med inkubationstid på upp till en vecka) om ni inte har fått det ni där uppe.
I alla fall... Jag har funderat på varför en olycka sällan kommer ensam. Jag tycker att det alltid blir så här. Först händer nånting som tumlar om allihop och sen händer en sak till och en sak till. Sen börjar det kännas ok och man ser framåt igen, då händer nånting mer. För mig och T har det varit ett minst sagt jobbigt halvår, men jag fick hopp så småningom och jag har mått väldigt bra emellanåt. Jag har ju tänkt på det som jag skrev för två veckor sen, att vi har det ju bra i alla fall. Det kunde ha varit värre. Och så är det ju nu också, det kunde ha varit MYCKET värre. Min mormor var 89 år och hade levt ett långt liv och egentligen vet man ju att det ska hända en dag att hon lämnar oss. Ändå har jag så svårt att acceptera det. Min fina mormor skulle finnas för mig alltid. Hon har ju alltid funnits där.
Efter att vår dotter dog så chockartat så fick vi veta samma dag som hennes begravning att nånting var fel med T:s mamma. Vi vet ännu inte hur det blir med det, men det ser ok ut nu. Det var dock ännu en börda för oss och nu har jag ramlat ner i hålet igen. Jag känner mig helt matt efter magsjukan, men jag känner mig helt tom i själen också. Vill ingenting, orkar ingenting, stressar upp mig över jobbet som jag inte vill till. Om tre veckor ska vi åka utomlands för att fira mammas 60-årsdag. Jag hoppas att det kommer att lyfta oss allihop. Vi ska ha mormors begravning innan vi åker så att vi har det bakom oss då. Begravningen ja...mycket med den också. Jag har hjälpt till så mycket jag har kunnat från min sjuksäng.
Om jag då ska komma tillbaka till mina tankar. Är det kanske så att man får allting dumpat i knät på samma gång för att det ska bli bättre sen? Om alla olyckor händer samtidigt då är man ju ändå redan inne i den tunga svängen och kan bearbeta det samtidigt. Jag hoppas ju verkligen att det är nog nu. Det känns som om jag har gått igenom nog för flera år framåt det här senaste halvåret. En relation kan nog inte prövas hur många gånger som helst inom en kort tid heller. Det är klart att T tycker att det är jobbigt när jag ligger och gråter nu igen. Han vill ju så gärna att vi ska få ha det bra nu och att vi ska kunna se framåt. Förhoppningsvis blir det så snart.
I alla fall... Jag har funderat på varför en olycka sällan kommer ensam. Jag tycker att det alltid blir så här. Först händer nånting som tumlar om allihop och sen händer en sak till och en sak till. Sen börjar det kännas ok och man ser framåt igen, då händer nånting mer. För mig och T har det varit ett minst sagt jobbigt halvår, men jag fick hopp så småningom och jag har mått väldigt bra emellanåt. Jag har ju tänkt på det som jag skrev för två veckor sen, att vi har det ju bra i alla fall. Det kunde ha varit värre. Och så är det ju nu också, det kunde ha varit MYCKET värre. Min mormor var 89 år och hade levt ett långt liv och egentligen vet man ju att det ska hända en dag att hon lämnar oss. Ändå har jag så svårt att acceptera det. Min fina mormor skulle finnas för mig alltid. Hon har ju alltid funnits där.
Efter att vår dotter dog så chockartat så fick vi veta samma dag som hennes begravning att nånting var fel med T:s mamma. Vi vet ännu inte hur det blir med det, men det ser ok ut nu. Det var dock ännu en börda för oss och nu har jag ramlat ner i hålet igen. Jag känner mig helt matt efter magsjukan, men jag känner mig helt tom i själen också. Vill ingenting, orkar ingenting, stressar upp mig över jobbet som jag inte vill till. Om tre veckor ska vi åka utomlands för att fira mammas 60-årsdag. Jag hoppas att det kommer att lyfta oss allihop. Vi ska ha mormors begravning innan vi åker så att vi har det bakom oss då. Begravningen ja...mycket med den också. Jag har hjälpt till så mycket jag har kunnat från min sjuksäng.
Om jag då ska komma tillbaka till mina tankar. Är det kanske så att man får allting dumpat i knät på samma gång för att det ska bli bättre sen? Om alla olyckor händer samtidigt då är man ju ändå redan inne i den tunga svängen och kan bearbeta det samtidigt. Jag hoppas ju verkligen att det är nog nu. Det känns som om jag har gått igenom nog för flera år framåt det här senaste halvåret. En relation kan nog inte prövas hur många gånger som helst inom en kort tid heller. Det är klart att T tycker att det är jobbigt när jag ligger och gråter nu igen. Han vill ju så gärna att vi ska få ha det bra nu och att vi ska kunna se framåt. Förhoppningsvis blir det så snart.
Kommentarer
Trackback