det verkliga livet

Idag har jag haft sån där ångest som äter upp mig inifrån och gör det svårt att andas. Det är som att alla bra känslor,  som kom i och med att det löste sig på jobbet, är som bortblåsta. Jag vet inte riktigt varför det känns så här. Jag känner mig alldeles tom idag och samtidigt snurrar tankarna som bara den. Det jobbiga med ångest är att allt som man försöker lägga längst bak i minnesbanken poppar fram och gör att man mår ännu sämre. Det är därför jag hatar att vara bakfull. Ågren är den värsta besökare jag vet. Egentligen fanns ångesten där redan häromdan när jag var till min favoritbutik och shoppade kläder från Hunky Dory och Odd Molly som var alldeles för dyra. Men det var inte därför jag mådde dåligt idag och inte var jag bakfull heller.

Vi var till kyrkogården för första gången sedan begravningen idag. En solstråle sken in på mig vid frukostbordet och det enda jag kunde tänka var att det var en fin dag att gå till kyrkogården och titta på tallarna som omsluter mitt barn. Hon finns i en fin tallskog. Jag älskar tallskogar. Ljuset hittar alltid in i en tallskog och det är ofta bra mark att vandra på under alla höga träd. Jag tänkte idag när vi var där att hon satt på en gren högt uppe och dinglade med benen. Hon skrattade och tittade ner på oss när vi tände ljuset som vi hade skrivit hennes namn på. Men tankarna gjorde att jag saknade henne så mycket mer. Hon låg så nära mitt hjärta i sex månader och nu kan jag bara bevara minnet av henne där. Jag kommer aldrig få veta vem hon var eller vem hon hade kunnat bli. Jag fick aldrig se in i hennes blick. Ögonen hade inte ens hunnit öppna sig när hon dog. Men jag är säker på att de hade varit lika intensivt blåa som hennes mammas och pappas ögon.

När vi kom hem tittade vi på filmen Sex and the city för att jag skulle må bättre. Jag gråter dock alltid när Carrie står mitt i gatan och slår sin brudbukett i bitar på Big. Då sa T att han blev orolig över att jag reagerade så och att hur skulle vi någonsin kunna gifta oss om jag har så höga förväntningar. Jag sa att det är skammen jag blir berörd av, att jag skulle ha känt mig lika förödmjukad om det hade hänt mig. Alla människor som satt där uppe i biblioteket och väntade, när man har blottat sig totalt och vill visa hela världen vem man vill leva sitt liv med. "I och för sig, sa T, det var ju så vi kände när vårt barn dog." Det var första gången han sa det till mig. Att han hade haft samma känsla. Alla människor som vi hade berättat för och som vi sedan fick höra av oss till med detta förjävliga besked för att vi skulle slippa få jobbiga frågor sedan och försätta människor i en pinsam situation.

Jag kände oerhört mycket skam från början när insikten kom om att vårt barn hade dött ifrån oss. Jag kände mig värdelös som kvinna och rent ut sagt så skämdes jag över att jag inte hade lyckats med det som "alla andra" jag kände hade gjort. Jag hade passerat 30, men nu skulle jag behöva vänta ännu längre på mina barn. Jag kände mig helt förlegad. Det känns löjligt att säga det nu, men det var så. Jag har aldrig sett mig som en människa som följer mönster. Jag har gärna velat se det som om jag har gått min egen väg. Ändå har jag gått rakt i fällan. Jag ville ha drömmen. Mannen, villan, barnen, drömbröllopet, och happily ever after. Att den drömmen har fått sig en törn finns det inga tvivel om. Min terapeut undrar varför jag har så bråttom med allt det där. Det undrar fan jag också! Ja varför är det så jävla bråttom? Mannen har jag och villan har jag. Det andra kommer ju i sinom tid och det kommer att kännas bra då. Men det är rastlöst där inne. Helst skulle jag haft allt igår. Och jag vet att jag inte är den enda. Jag vet flera kvinnor mellan 30-40 som har kriser på grund av den där drömmen. De behöver inte vara över 30 heller för den delen. Ändå tror vi att vi lever i ett samhälle där kvinnan kan välja. Vad är det som gör att många av oss lever för att det ska bli som i drömmen? Det är kanske inte så märkligt att det är många förhållanden som kraschar när vi har sådana konstiga föreställningar om livet.

Nä mina vänner, enkelhet ska bli mitt motto från och med nu. Jag ska verkligen försöka leva för det. Och barnen ska komma när de har lust och inte för att jag vill det. Sedan löser sig nog resten. Men shoppa Hunky Dory ibland, det kommer jag nog göra ändå. :)