det verkliga livet

Ja då sitter man här och gråter igen. Ibland känns det som om allt känns lättare och att det finns en väg ut. Men så kommer nånting förbi som sätter igång all sorg och ledsamhet. Jag läser en hel del om att förlora barn, känner igen mig i andras berättelser och är inte så ensam. Det känns ändå rätt bra. Men ord som hopp, längtan och förväntan gör mycket ondare på nåt sätt. När jag ser dom som går och väntar, som har sin bebis kvar. För jag vill också gå och vänta. Jag vill också känna mig hoppfull och längta. Men jag är så rädd för att jag aldrig kommer att känna så igen. Drömmen är ju krossad nu...