Jag har visst inte skrivit här sedan juni förra året. Vi får se om jag kommer vara mer aktiv nu men jag ska ge det ett försök.
Ungefär vid den tiden förra året när jag gjorde mitt sista inlägg så blev jag gravid igen och har nu burit min lilla tjej i magen i nästan 9 månader. Det är två veckor kvar till beräknat förlossningsdatum. Fram till vecka 24 när vår första dotter dog så gick känslorna väldigt upp och ner. Vi åkte utomlands en vecka precis mellan vecka 23 och 24 och det var nog min räddning. Att bara få sitta i en solstol och läsa böcker gjorde att oron blev lite mindre. Efter det så kunde jag slappna av mer och eftersom alla prover och undersökningar har visat på en normal graviditet utan GBS så har jag de senaste månaderna känt en säkerhet i att det kommer att gå bra den här gången.
Det har känts som en otrolig förmån att få planera för vår lillas ankomst. Vi har köpt kläder, skötbord, bilbarnstol, badbalja, filtar m.m. och jag har njutit av varje inköp. "Familjekorgen" är nyklädd i tuffa tyger eftersom mormor (min mamma alltså) är säker på att det inte är en prinsessa jag väntar utan en bestämd liten tjej. :) Det känns verkligen helt otroligt att vi nästan är framme nu. T och jag pratar ofta om hur overkligt det är. För ett år sedan trodde jag aldrig att jag skulle få vara med om detta och jag hoppas så att det går vägen nu. På nåt sätt känns det bra att klaga på krämporna som har kommit den senaste månaden precis som alla andra gravida som inte har en tanke på att något kommer gå fel. Bortdomnade händer, svullna fötter och sömnlösa nätter är ingen hit hursomhelst.
Mina tankar just nu finns dock mest hos min kära vän vars fästman har drabbats av hjärnblödning. Jag har inte ord för hur mycket jag känner med henne och hennes familj just nu.
Jag tänker också mycket på änglamamman
Milla som nu har lagts in på sjukhus i sin andra graviditet och beordrats sängläge. Jag hoppas och tror att allt kommer bli bra för henne och barnet hon väntar.