det verkliga livet

T och jag pratade om det häromdan att vi har det bra. Jag känner mig stabil, det går bra på jobbet, jag ska få högre lön, vi ska på en jättefin resa snart, vi bor bra och har det bra tillsammans. Jag tänker på vår dotter varje dag, men det är så mycket lättare tankar nu. Jag har bestämt mig för att jag ska tillåta mig själv att må bra. Inte ha dåligt samvete för att jag inte sörjer på samma sätt längre. Jag har också en känsla av att hon kommer tillbaka till mig på något sätt. Svårt att förklara, men jag har en viss ödestro. Om hon hade fötts och allt gått bra så hade resten av mitt liv sett ut på ett helt annat sätt än det kommer att göra nu. Det mesta sker av en anledning och jag tror att dom flesta av oss vid något tillfälle har känt att det har hänt något oförklarligt. Som när jag träffade T. Det var alldeles innan stängning på en mycket liten bar. Ingen av oss minns vem som tog kontakt med den andra, helt plötsligt stod vi bara där. Och så bra det blev, till slut... :) Vår dotter skulle inte komma nu, så är det bara. Att vi planerade att hon skulle göra det säger inte att det var rätt tid. De barn som kommer att komma till oss är helt andra barn än de barn som skulle ha kommit om vår dotter fått födas till ett liv. Det är dom barnen som ska komma och det kanske var viktigare för vår värld att dom barnen kommer istället.

Jag skulle kunna göra mig själv till ett offer. Jag skulle kunna låta hela min identitet uppfyllas av att jag har ett änglabarn och få alla att tycka synd om mig. Jag lever nära en sådan person, som under längre tider vill berätta för alla vilket offer den personen är. Jag ser hur det förstör relationer och hur svart världen blir för den personen. Jag vill inte leva så. Jag väljer att vara en änglamamma som med stolthet kan säga att jag har ett änglabarn. Min ängladotter har lärt mig massor om livet. Man blir ju ödmjukare till saker och ting när man tvingas att genomgå jobbiga saker. Trots att det bara har gått 4 månader så vet jag att det är så. Jag har förändrats, T har förändrats. Mångas existens har rubbats i grunden. Man tror inte att det här kan hända, men det gör det ibland och vi tar nog saker för givna lite för ofta. Någon kanske tänker nu, att visst, så tänker hon nu ja, om någon månad är hon väl nere på botten igen, hon är ju helt klart i förnekande. Och ja, det kanske är så, men då får det vara så. Jag tar livet som det kommer nu. Så här känns det just nu och jag hoppas att jag har hittat ett sätt som är bra. För mig.